Skatt är inte hållbarhet

Regeringen utreder allt fler skatter i grön kostym. De senaste är skatt på kväveoxider och på avfallsförbränning. I det första exemplet fungerar tillståndsprövningen bra, i det andra blir resultatet kontraproduktivt, skriver företrädare för industrin på DI.se.

Regeringen utreder för miljön kontraproduktiva lagförslag på kväveoxidskatt och avfallsförbränningsskatt. Förslagen är verkningslösa för miljön och hotar industrins konkurrenskraft.

I dagarna överlämnades ett betänkande om bland annat kväveoxidskatt och avfallsförbränningsskatt till regeringen. Utredningen konstaterar att en skatt på utsläpp av kväveoxider skulle behöva omfatta betydligt fler anläggningar än de som ingår i dagens avgiftssystem, för att inte strida mot EU:s statsstödsregler. För många industriföretag skulle en skatt därmed bli mycket kostsam. Därför tar inte utredningen ställning till om en skatt ska införas eller inte, men lägger ändå fram ett lagförslag. En jämförbar skatt finns inte i något annat land inom EU.

Från industrins sida har vi många invändningar mot den bristande analysen i utredningen. Framförallt saknar vi en beräkning av den tekniska potentialen för att ytterligare minska utsläppen. Den hade varit värdefull för att kunna slå fast industrins framtida förmåga att styra mot minskade utsläpp. Istället har utredningen funnit att en positiv effekt av skatten är att ”det skapar incitament för en återhållen produktion i Sverige”.

I klarspråk betyder det att utredningen tror att kväveoxidskatten skulle leda till minskad produktion i vårt land och att detta är positivt. Det är allvarligt att en statlig utredning anser att svensk produktion ska minska, sannolikt till förmån för produktion i andra länder vilket varken gynnar sysselsättning eller miljö. Att återhållen produktion skulle svara mot utredningsdirektivets kriterium om samhällsekonomisk effektivitet är lika förbluffande. Det här är en skatt som skapar negativa effekter på både tillväxt och arbetstillfällen.

Kväveoxider uppstår vid all förbränning. Idag finns ingen reningsteknik som kan eliminera dessa fullständigt. Men industrin har redan minskat sina utsläpp kraftigt. Detta är framför allt ett resultat av tillståndsprövningen enligt miljöbalken som utgår från att bästa möjliga teknik ska användas utifrån anläggningens specifika förutsättningar. Tillståndsprövningen utgår också från en helhetssyn på anläggningens hela miljöpåverkan, vilket är särskilt viktigt när miljöarbetet kommit långt. En åtgärd kan mycket väl minska en miljöeffekt men samtidigt öka en annan. Att använda naturgas innebär till exempel låga utsläpp av kväveoxider, men biobränslen är bättre från klimatsynpunkt.

När den för anläggningen bästa möjliga tekniken är införd kan inte utsläppen minskas mer. En framtida skatt skulle då ha som enda syfte att generera pengar till statskassan, eftersom anläggningen inte kan ta till några ytterligare åtgärder. Resultatet blir en skatt med liten miljönytta men höga kostnader.

Vad gäller en avfallsförbränningsskatt är utredningens slutsats att den inte skulle vara ett träffsäkert och kostnadseffektivt styrmedel för att öka återanvändning och återvinning av material.

Trots detta har regeringen genom ett tilläggsdirektiv ålagt utredningen att ta fram ett förslag till hur en sådan skatt kan utformas. Detta är anmärkningsvärt. Regeringen vill styra mot ökad materialåtervinning och ett fossilfritt samhälle, men den avfallsförbränningsskatt som föreslås skulle snarast motverka detta syfte. Till exempel slår den hårt mot återvinning av metaller från elektronikskrot, där plast som är sammangjuten med metallen förbränns i materialåtervinningsprocessen. Av samma skäl slår den mot de aktörer inom skogsindustrin som materialåtervinner plastbelagd kartong. Den slår också mot cementindustrins klimatambitioner att minska användningen av jungfruligt kol.

Industrin bejakar utvecklingen mot en cirkulär ekonomi där ökad materialåtervinning spelar en viktig roll. Den föreslagna avfallsförbränningsskatten är dock inte rätt styrmedel för att komma vidare i den utvecklingen. En resurseffektiv energiåtervinning av icke-återvinningsbara material är en viktig pusselbit i det cirkulära samhället.

Vi ser en trend där allt fler skatteförslag kläs i grön kostym, men där den miljöstyrande effekten i själva verket är antingen liten eller obevisad. Detta är en otjänst både mot miljö och tillväxt.

Helen Axelsson
Energi- och miljödirektör Jernkontoret

Mikael Möller
Näringspolitisk chef IKEM – Innovations- och Kemiindustrierna

Erika Skogsjö
Energi- och hållbarhetsansvarig Svemin

Christina Wiklund
Miljödirektör Skogsindustrierna

Denna text publicerades på DI.se 3 november 2017.