Aktuellt

Fortsatt grönt ljus för gruvan i Pajala

Torsdagens dom (13 jan.) visar att Kaunis Iron har haft rätt i sak. Det är givetvis en stor lättnad, inte bara för företaget utan för den svenska gruvnäringen i stort.
-Det är viktigt att tillstånd som vunnit laga kraft fortsätter gälla. Gruvnäringen har oerhört långa planeringshorisonter och är helt beroende av ett pålitligt tillståndssystem, säger Maria Sunér, vd Svemin.

Mark- och miljödomstolen beslutade i domen att begränsa Kaunis Irons tillstånd så att den tillåtna produktionsvolymen blir 7 miljoner ton malm per år istället för 20 miljoner ton. Den begränsningen motsvarar ungefär Kaunis Irons nuvarande brytning. I praktiken påverkas därför inte verksamheten.

Domen är ändå en lättnad för branschen

– Förtroendet för och tilliten till det svenska systemet för tillståndsprövningar är minst sagt urholkat, säger Maria Sunér. Därför är det glädjande att domstolen nu slagit fast att Kaunis Iron bedriver en miljömässigt korrekt gruvverksamhet med god miljöprestanda.

De senaste åren har dock Sverige rasat på internationella listan över attraktiva gruvländer. Läget har blivit allt mer akut det senaste året med fler uppmärksammade ärenden, exempelvis Cementa och LKAB.

Svemin lanserade därför i höstas ett reformpaket med konkreta inspel på åtgärder för att åstadkomma effektiva och mer förutsebara tillståndsprövningar.

-Våra politiker måste ta tag i tillståndsfrågan nu för att dra nytta av det starka svenska gruvklustret och den potential som finns här i landet, säger Maria Sunér. Både för klimatet och för arbetstillfällen.


Memorandum från Kaunis Iron

Sammanfattning av domen gällande befintligt tillstånd

Vad gäller frågan?

Naturvårdsverket ansökte i juni 2018 om återkallelse av tillståndet för gruvverksamhet i Tapuli och anrikningsverk i Kaunisvaara, Pajala kommun. Naturvårdsverket har drivit processen bland annat på basis av att man anser att det finns risk för en negativ påverkan på miljön från verksamheten, och att dagens verksamhet inte står i överensstämmelse med det tillstånd som Northland Resources beviljades 2010 och som Kaunis Iron övertagit.

Vad blev utfallet?

Den 13 januari meddelade Mark- och miljödomstolen sin dom med beslut att delvis återkalla det befintliga tillståndet för gruvbrytningen i Tapuli och anrikningsverket vid Kaunisvaara, Pajala. Det befintliga tillståndet innehåller rätten att bryta högst 20 miljoner ton malm per år, vilket begränsas till högst 7 miljoner ton per år, vilket domstolen framhåller är i linje med bolagets nuvarande brytningsnivåer: ”Av bolagets miljörapporter från 2019 och 2020 framgår att produktionen uppgick till ca 5,75 respektive ca 6,45 Mton bruten malm per år” (s.127).

Domstolen väljer att begränsa produktionsökningar inom det befintliga tillståndet med anledning av att klarningsmagasinet har utformats med en mindre area och volym än i den ursprungliga ansökan, vilket domstolen bedömer är en avvikelse. Samtidigt konstaterar man att Kaunis Iron klarar, och överträffar, tillståndets krav avseende vattenkvalitet och volymer till Muonio älv.

”Med den produktionsvolym som bolaget bedriver idag klarar bolaget det utsläppsvillkor på förorening till recipient som finns i GÄK:s tillstånd (villkor 4) och mängden bräddningsvatten överskrider inte heller den mängd som angavs i ansökan.” (s. 128)

I praktiken innebär detta att tillståndet för dagens verksamhet bevaras, och att någon reell produktionsminskning inte kommer ske. Mark- och Miljödomstolen avslår i övrigt Naturvårdsverkets ansökan och avslår samtliga övriga yrkanden.

Frågor av särskild betydelse

Gruvverksamhetens miljöpåverkan – inverkan på kringliggande vatten och våtmarker

I domskälen framgår att någon negativ miljöpåverkan inte gått att påvisa. Domen går igenom de olika områden som utpekats som kritiska: sandmagasinet, avrinning, påverkan på Muonio älv, gråbergsupplagets utformning samt grundvattensänkning och inverkan på närliggande myrar.

I domskälen gällande sandmagasinet bedömde domstolen att det inte finns stöd för att någon otillåten miljöpåverkan skett:

”Vad gäller funktionen av den byggda anläggningen runt sandmagasinet har det inte framkommit något som visar att den anlagda utformningen inte är tillräcklig för att minimera miljöpåverkan på den omgivande myrmarken eller omgivningen i stort. Det finns alltså inte stöd för att det pågår en otillåten miljöpåverkan.” (s.123)

Sandmagasinets utformning bedöms inte heller utgöra en avvikelse enligt domstolen:

”Domstolen anser sammantaget att den anlagda utformningen inte utgör en avvikelse från ansökan eller tillståndet och att utformningen som helhet måste anses ligga inom begreppet ”andra byggnationer som är lika säkra” som angavs i ansökan.” (s.124)

Vad gäller påstådd otillåten påverkan på vattnet utanför sandmagasinet bedömer domstolen även där att någon sådan inte har skett:

”Domstolen bedömer att resultaten visar att det inte pågår ett betydande utflöde/läckage eller någon otillåten miljöpåverkan. Det har funnits invändningar om att det vatten som tagits ut för dessa vattenkemiska analyser inte är representativt, men domstolen finner inte skäl att ifrågasätta provtagningsmetodik, resultat eller utvärdering utifrån den beskrivning som givits i målet.” (s.127)

Fortsättningsvis konstaterade domstolen att provtagningen som genomförts av vattnet i Muonio älv är korrekt och visar att gällande miljökvalitetsnormer innehålls:

”Den provtagning och uppföljning som görs i Muonio älv framstår som relevant och det finns inte något i den som visar på att vare sig miljökvalitetsnormerna överskrids eller att någon annan otillåten miljöpåverkan pågår.” (s.127)

Domstolen anför därtill att inga negativa miljöeffekter har uppstått till följd av gråbergsupplagets utformning och att det omgärdande diket inte har anlagts ännu:

”Det har alltså inte uppstått några negativa miljöeffekter på grund av att diket inte är anlagt och det kan inte heller påstås att bolaget, genom att inte anlägga diket, har tagit några risker i förhållande till miljöeffekterna eftersom bolaget känt till att den naturliga avrinningen skulle ske” (s. 131)

Domstolen bedömer inte heller att grundvattensänkningen som motsvarar 2 procent av Kokkovuomas myryta skadat rennäringen eller irreversibelt skadat naturvärden på ytan på något väsentlig sätt:

”Mot denna bakgrund gör domstolen bedömningen att riksintresset för rennäringen inte påtagligt skadats och att förlusten av naturvärden/funktionell myrmark på sikt är reversibel till skillnad från om myrområdet fysiskt och permanent skulle tagits i anspråk.” (sid. 144)

Bolagets miljöarbete får högt betyg

Kaunis Irons miljöarbete bedöms enligt domstolen ligga i linje med och till och med överträffa kraven enligt tillståndet:

”Tillståndshavaren har även i väsentliga delar visat att verksamheten upprätthåller miljöbalkens krav även i delar där tillståndet saknar särskilda försiktighetsmått därom, t.ex. vad gäller innehållande av miljökvalitetsnormer.” (s.154)

Fortsättningsvis anförs i domskälen:

”Bolaget har visat att med dagens produktionsnivå innehålls det begränsningsvärde för utsläpp till vatten som framgår av GÄK:s beslut, bräddningsvolymerna understiger eller är i nivå med vad som angavs i ansökan, miljökvalitetsnormerna för ytvatten äventyras inte och någon annan miljöpåverkan av icke ringa betydelse sker inte till följd av avvikelsen gällande klarningsmagasinets utformning” (s. 154)

Att domstolen ger Kaunis Irons miljöarbete godkänt är viktigt för att skapa trygghet bland närboende och bygga acceptans för verksamheten lokalt.

Återkallande av ett tillstånd skulle vara oproportionerligt

Naturvårdsverkets ansökan om ett fullständigt återkallande är i sig unikt: något sådant har inte såvitt bolaget känner till tidigare skett för en pågående verksamhet som bedrivits utan större anmärkningar från tillsynsmyndigheten.

Mark- och miljödomstolen slår fast att ett helt återkallande av tillståndet skulle vara oproportionerligt, då det i den löpande tillsynen inte identifierats några stora brister i verksamheten. För att ett återkallande ska ske skulle det förutsätta andra tillvägagångssätt och skeenden än vad som varit. Ett fullt återkallande av tillstånd är enligt domstolen den sista vägen att gå om eventuella brister inte har kunnat avhjälpas genom åtgärder inom ramen för tillsynen, något som domstolen inte funnit tillämpligt i detta ärende:

”De förarbetsuttalanden som dock finns och som får relevans är att återkallelsebestämmelsen är avsedd att tillämpas i sista hand.” (s.153)

Gällande transporterna menar domstolen att de brister och störningar som har identifierats kan accepteras då frågan i dess helhet prövas inom ramen för ansökningsmålet. Likt tidigare anför domstolen att ett återkallande skulle vara ett oproportionerligt stort ingrepp som skulle leda till ett verksamhetsförbud:

”Domstolen finner även att följderna av den icke tillståndsgivna transportvägen får, i förhållande till de övriga intressena, accepteras för den tid som tillståndet gäller eller till dess att denna transportväg prövats enligt miljöbalkens regler (där samtliga sakägarintressen kommer att beaktas). Då verksamheten för närvarande undergår sådan prövning framstår det som oproportionerligt att nu helt återkalla tillståndet och därmed förbjuda verksamheten” (s.155)

Domstolen tydliggör också värdet av förutsägbarhet i förhållande till tillståndsprocesserna:

”Utgångspunkten måste vara att eftersom en tillståndshavare har anledning att förlita sig på att ett lagakraftvunnet tillstånd ska bestå bör samtliga möjligheter till mindre ingripande åtgärder, dvs. omprövning eller rättelse, uttömmas innan återkallelse kan ske.” (s.153)

Domstolen resonerar även kring de samhällsövergripande värden som ska vägas in i bedömningen av ett eventuellt återkallande:

”Det rör sig om en pågående verksamhet som, ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, tillgodoser angelägna allmänna intressen. Tillståndshavaren har även i väsentliga delar visat att verksamheten upprätthåller miljöbalkens krav även i delar där tillståndet saknar särskilda försiktighetsmått därom, t.ex. vad gäller innehållande av miljökvalitetsnormer.” (s.154)

Länsstyrelsens samhällsövergripande roll och ansvar

Domstolen riktar även kritik mot Länsstyrelsen i Norrbottens saktfärdiga hantering av tillsynsärenden, liksom mot myndighetens ovilja att ta ställning inte bara till lokal miljöpåverkan, utan också till verksamhetens större betydelse för samhället:

”Det mått av viss passivitet från tillsynsmyndighetens sida när det gäller att agera skyndsamt och konsekvent i stort är en fråga som får hanteras i annan ordning och av annan myndighet. Domstolen finner det dock anmärkningsvärt att Länsstyrelsen i Norrbottens län i detta mål såsom företrädare av allmänna intressen och tillsynsmyndighet inte klart har kunnat redovisa sin inställning till Naturvårdsverkets yrkanden” (s.153)

Vad väntar nu?

Kaunis Iron är i grund och botten nöjda domen och kommer vidta de åtgärder som bolaget åtagit sig vid huvudförhandlingen. Det är bolagets ambition att skapa förutsättningarna för en fortsatt hållbar och trygg verksamhet i Pajala, samt att dra slutsatser inför förhandlingen om det nya tillståndet.

Det är Kaunis Irons förhoppning att domen vinner laga kraft och att domen därmed inte överklagas, vilket kan senast ske den 3 februari 2022.

Nästa process avser ansökan om nytt tillstånd för nuvarande dagbrott i Tapuli från 2025 och framåt, samt uppstart av två dagbrott i Sahavaara och Palotieva med tillhörande utbyggnad av anrikningsverket samt sand- och klarningsmagasinet.

Kaunis Iron ser nu fram emot den kommande tillståndsprocessen för att främja investeringar och tillväxt för en lång tid framöver i Pajala.